Hur kan det vara så svårt?

Igår var jag på min första riktiga teknikklass på SATS Regeringsgatan. En klass som bara gick ut på att få till en Snatch!

Den första tanken är, det här är väll inte så svårt. Den andra, men hur i… å den tredje, HUR kan nått som ser så lätt ut vara så in i hoppsan krångligt?

Det var fler än en gång jag svor, slet och mumlade barnförbjudna ramsor under dessa minuter. Skorna åkte av, lite mindre vikt, lite mer vikt och lite mindre vikt igen. Tänka, slipa, öva, om och om igen!

Å så får man till det någon enstaka gång. Dessa gånger vet man inte hur skivstången kommer från marken ovanför huvudet. Det bara smäller till så sitter den där! Men dessa gånger är få! För få för att jag skall tycka att det är OK. Men ju fler gånger man övar, ju fler minuter man sliter, desto oftare får man till det!

Efter teknikslitet kändes det helt OK att ställa sig på det förhatliga löpbandet och lufsa fram i sjukt lågt tempo en halvtimme! Det blev min tid att rensa huvudet och en bra avslutning på torsdagens träning!

Långledig, kompishäng och träning!

En lång helg har passerat, en lång helg med mycket ledighet, sol och träning men även sociala sammankomster och en hel del rensande i mitt hem!

3 stora sopsäckar med gamla kläder har förhoppningsvis hittat nya hem, en stor väska med skor och ännu en trunk med gamla väskor fick gå samma väg som kläderna! I min garderob gör de ju ingen nytta när det bara hänger/ligger där och tar plats!

Lördagens hötorgsfynd blommar än!

Det har blivit en hel del timmar i gym:et med! Jag har ju mina 42 dagar att tänka på! Mellan onsdag och söndag kunde jag bocka av i snitt två timmars träning per dag, med undantag från fredagen då jag tog ledigt och istället hängde med coola Ciz!

Jag har blandat ”intervaller” både på löpbandet och i cykelsadeln med styrketräning och crossfit. Jag har haft en vandrande träningsvärk och ömma höftböjare men framförallt har jag varit hög på blandande endorfiner (och pollenmedicin).

Igår var det så återigen måndag och det var hög tid att ta tag i vardag och måndagsträning. Lyckligtvis var det en ganska ”lätt” Wod på schemat vilket möjliggjorde en ”skön” genomsköljning av musklerna. Ett pass som gjorde nytta på mer än ett sätt!

Dock skulle vi hoppa hopprep! Jag vet att jag skrutit om att jag faktiskt har fått till ett par ”dubbel unders” nere i källargymet på jobbet. Igår lyste dessa dubbelhopp tyvärr med sin frånvaro och jag hade fullt sjå att få till vanliga enkla hopp! Mestadels av tiden tyckte jag att jag mest trasslade in mig i rep och handtag!

Resterande övningar va Marklyft och Amerikanska (fulla) swingar och dessa blandades under 15 minuter!

 

Måndagshäng!

För första gången under denna pollensäsong vågade jag mig ner i underjorden för att bättra på både flås och pannben! Att inte kunna träna på grund av att hela huvudet och lungorna är fulla av pollen och kroppen är lika full av medicin är otroligt irriterande och dessutom frustrerande. Så det var lika bra att försöka göra något vettigt av allt!

Som så många måndagar tidigare besökte jag SATS och Box:en på Regeringsgatan. 45 minuter utmaning väntade och jag var glad som ett barn i en leksaksaffär!

Efter att ha övat pressar med stång, där jag är löjligt svag i axelpartiet och orkar knappt lyfta mer än en fjäder, råkade jag tyvärr överanstränga den eländiga handleden och fick gruvligt ont. Att den svullnade upp och hade sig, det märkte jag inte förens efteråt!

Det blev dock en ögonöppnare att jag både måste skaffa mig ett handledsskydd och dessutom underkasta mig skittråkig rehabträning för handleden om det någon gång skall bli bättre! Men hur rehabar man en handled och känner jag någon sjukgymnast som kan hjälpa mig?

Trots detta avslutade jag min träning och tog mig tillslut svettig in mot omklädningsrummet. Att jag sedan fick kramp i hela baksidan av benen (ja båda) och fann mig själv liggande på golvet med benen i högläge kan ses som ett nederlag. Men inte då! Det var bara att skratta åt eländet, snällt fråga första bästa tjej om hjälp och efter några minuter stappla iväg hemåt!

Men aldrig har de två trapporna upp från SATS varit så långa och trappstegen så höga som igår!

42 dagar i maj

Det är måndag morgon, solen har varit uppe ett bra tag innan jag vaknar till liv och jag vaknar med ett förväntansfullt leende på läpparna. Ute lyser solen ikapp med den stigande temperaturen och den ökande pollenhalten i luften.

Men ingenting kan få den lilla förväntan i kroppen att sluta pirra. Ingenting kan få mig att inte vilja, inte våga och inte satsa. För vad kan hända? Att det går åt fanders! Men den enda som nederlaget i så fall drabbar är bara mig själv och nederlag finns inte i mitt sinne!

Så nu kör vi! 42 dagar rakt in i kaklet!

Äntligen vår!

I år känns det som våren är extra efterlängtad, som att vi alla längtat och törstat efter värme och fågelkvitter. Men med våren kommer även pollen och med den en lugnare träningsperiod för mig.

Pollensäsongen innebär, för mig, en ständigt rinnande näsa, ögon som liknar de som uppenbarar sig i spegeln efter en lång natt och mycket Whisky och tyvärr också ett par luftrör som inte alls gillar hög ansträngning. Sen e det klart att det är olika från år till år, från dag till dag och ibland även från timme till timme. Men för att generalisera lite så!

Självklart pillar jag i mig medicin, använder mig av diverse droppar och nässpray och försöker alltid hitta nya mirakelmetoder för att slippa eländet och kunna njuta av vårvärmen och de ljumma vindarna. Att fortsätta i samma tempo som vanligt och träna på som ingenting har hänt.

Tyvärr brukar detta inte fungera så bra!

Så i år tänker jag utnyttja dessa veckor, för det handlar egentligen bara om några få, till något annat. Jag tänker inte fokusera på att orka och kunna prestera som jag brukar utan istället lägga kraften någon annanstans. Jag tänker se det tillfälliga avbrottet som något bra istället för något bedrövligt!

Men innan jag gör någonting, ringer jag vårdcentralen och beställer krotison!